|
|
|
 April 2001
[ Mars 31, 2001 ] Igår var vi på bio igen. Vi såg "15 minutes" med Robert de Niro och Edward Burns. Hyfsad film, men inte mer än sevärd. Den handlar om ett par galningar som springer omkring och mördar folk i New York, och filmar sina brott. Den är ganska ruggig och innehåller några otrevliga scener. Vi tycker att filmen är mycket bra med avseende på den ironi som stundtals riktas mot det "typiskt amerikanska" samhället; att man som brottsling kan bli TV kändis, att media rapporterar om allt som innehåller sex och/eller (helst "och") våld, amerikanska talkshows och luckorna i det amerikanska rättssystemet. De flesta filmer glorifierar ju annars allt det amerikanska. På tal om TV, så har den senaste i raden av "överlevnadsserier", eller "Reality shows" som man kallar det här, startat i veckan. Det som började med "Survivor", en direkt kopia av "Expedition: Robinson" (man hade faktiskt klipp från den senaste svenska utgåvan med i trailern, och programledaren är förbluffande lik Anders Lundin...) har följts av allehanda tokiga idéer. Den värsta hittills är nog "Temptation island" där 8 par skiljs åt och tjejerna spenderar några veckor tillsammans med ett gäng modell- och kroppsbyggarkillar, vars enda mål är att mer eller mindra få dessa tjejer i säng. På samma sätt hamnar den manliga hälften av paren på en annan ö med ett gäng läckra tjejer. Detta varvas sedan med olika händelser som att visa en i paret vad som försigås på den andra ön med dennes respektive, eller sätta upp olika romantiska middagar o.s.v. Allt för tittarna, eller hur... Den serie som just startat heter "Boot camp". 16 vanliga människor, manliga och kvinnliga, hamnar på en primitiv militärförläggning ute i skogen, och de skriks åt, förödmjukas och penaliseras av fyra "drill instructors". En efter en kommer att försvinna från Boot camp, och de resterande fortsätter kämpa om en halv miljon dollar. Det är fem miljoner svenska kronor, ganska mycket pengar. Vi som gjort lumpen vet hur man kan bli behandlad under "gröntjänsten". Multiplicera detta med tio och vi kommer i närheten av Boot camp. Ni som vill följa serien men inte får in FOX på satelliten kan följa serien här.
Hemlängtan eller bara en hyllning till Internet? Sitter här och svettas över studierna och lyssnar på radio - sveriges radio P3 över Internet. Det känns väldigt ovant att lyssna på svenska på det här viset, men onekligen bringar det fram många sentimentala känslor. Dagens Eko-jingeln och Spanarnas Jonas Hallbergs mullriga röst gör en nästan varm i kroppen. Alldeles nyss avslutades Spanarna och nu väntar jag spänt på att Rally ska sätta igång. Som jag har längtat!! I övrigt kan jag väl säga att nyheterna känns sådär spännande. Galna Ko-sjukan och Mul- och klövsjukan (som för övrigt heter foot and mouth desease här), Ericsson-hysteri och politiskt strul och dravel gör en trött ganska snabbt. Göran Perssons röst gör mig inte särskilt varm i kroppen kan jag säga. Men är det inte fantastiskt hur världen krymper. Med klockrent ljud och utan minsta hack eller störning kan jag alltså här i Kanada sitta och lyssna på Svensk radio. Även Radio Rix (eller vad de nu heter), Radio City och diverse andra kanaler finns att lyssna på. Förutsättningen är dock en snabb Internetuppkoppling ā la bredband. Nu kan man bara hoppas på att kanal 1 börjar sända över Internet snart... Tänk va, Anslagstavlan! Jag hör just att det nu är förbjudet för privatpersoner att föra in kött- och mjölkprodukter i Sverige. Och trots detta förbud berättar man att tullen på flygplatsen i Kalmar idag lyckades beslagta EN KORV!! Korven var inköpt i Danmark samma dag och under intervjun med tulltjänstemannen berättar han att trots att "förbrytarna" sa att de inte hade några mjölk- och köttprodukter så hittade man alltså denna korv! Vilka hjältar, vilket tullbeslag!! Jag kan tillägga att detta förbud mot införsel av kött- och mjölkprodukter har funnits till i Kanada i många år. När vi ändå är inne på det temat kan jag ju berätta att det var ett Kanadensiskt Fotbollslag (den sorten där man får ta i bollen med händerna) som hade varit i England och spelat. Tullen här i Kanada beslagtog hela lagets utrustning då den var nerjordad och icke rengjord! Bläääääää... Europa-bakterier!!! Hahaha... Snart börjar de väl hålla på som Dominikanerna och Haitierna; när turistbussar från det ena landet skull korsa gränsen över till grannlandet descinficerades hela bussen för att slippa beblanda sig med främmande baciller! Nä nu måste jag koncentrera mig på Rally!! Hahahaha de är briljanta dessa stollar - trots att det är Göteborgare hahahaha... Tack och hej!
Då var vi tillbaks igen från fyra dagars skidåkning. Vi har haft jättekul. Men det hela började inte så bra. Efter 6 timmars bilresa från Montreal i snöstorm anlände vi på torsdagskvällen vid incheckningen i Mont St Anne. Bara för att få förklarat för oss att vi inte var väntade förrän på fredagen! De hade gjort fel i bokningen och vi hade tyvärr inte lusläst konfirmeringsbrevet. Förfärade såg vi framför oss hur vi skulle få vända tillbaka till Montreal innan skidresan ens börjat... Till en början ville de absolut inte hjälpa till men efter mycket tjatande lyckades de hitta ett ledigt rum åt oss på ett närbeläget hotell. Efter den katastrofartade inledningen kunde det bara bli bättre - och det blev det. Kanonskidåkning med ett starkt skidåkningsminne från varje dag. Den första dagen minns vi främst för det avslutande åket i backen "Le Super S". Det var en av de svårare backarna i Mont St Anne och med en stor dos kaxigt dödsförakt gav vi oss alla sex ut i den fruktade pisten för att ca. 30 minuter senare dyngsura av svett, totalt utmattade förkunna att detta var dagens sista åk. "Le Super S" bestod av gigantiska, oregelbundna ispucklar, övertäckta av 50 cm nysnö som gjorde det i stort sett omöjligt att ta sig speciellt långt innan man låg med huvudet nedstucket i snön. Framför allt Per och Harry hade det motigt och fick emotta en spontan applåd när de föll ihop i slutet av backen. Behöver vi tillägga att after ski'n kändes extra välbehövlig denna dag? Lördagen bjöd på ytterligare nysnö. Det hade snöat under natten och dessutom lyckades vi hitta ett par pister som hade varit avstängda under fredagen. Här fick vi trycka oss igenom pudersnö upp till knäna, en inte helt enkel åkteknik och vi fick alla erfara många och mjuka fall under dessa åk. En riktig lekstuga för oss alla. I motsats till "Le super S" blev det många åk i denna mjukisbacke. På söndagmorgonen såg vi alla fram emot att få leka av oss ytterligare några åk i vår favoritbacke - för att till vårt stora förtret upptäcka att de hade pistat undan all denna underbara snö och backen var nu inte mer än en vanlig skidbacke... MEN, av en slump skidade vi istället rakt på några riktigt bra off-pister (eller glades som det heter i Amerikat) och blev återigen fast i vår leklusta resten av dagen. En lagom gles skog med massvis med små backar och hopp gjorde att till och med Tesen föll in i några frivolter. Vår sista skiddag bestämde vi oss för att avverka i skidanläggningen Le Massif ännu mer norrutöver. En liten men otroligt vacker anläggning med en helt enorm utsikt över St Lawrence river. När man åker nedför berget får man nästan känslan av att pisterna ska leda en rakt ut i vattnet. Det lilla berget bjöd också på ett par av de mest minnesvärda pisterna vi upplevt under helgen. Vi tänker då på den långa puckelpisten "Le Tremblay" och "helvetesbacken" "La 43". "La 43" kändes som en hel dagsutflykt nedför Mont Everest - sommartid. Stockar och stenar gjorde att man fick noggrannt planera sin åkning (som om inte den superbranta lutningen var tillräcklig). Tilläggas bör att denna backe kommer att agera tävlingsbacke för världscuptävlingar under nästa år. Problemet som arrangörerna ser idag är att backen är 20 m för kort och man håller nu på att höja berget genom att transportera upp diverse skrot och jord till toppen. Det här var nog den sista riktig bra skidåkningen för den här säsongen, för det börjar bli varmt nu. Den här skidresan var en riktigt bra avslutning. Och sist men inte minst viktigt - vi har armar och ben i behåll även denna gång!
Hej hej, nu ses vi inte på några dagar, för imorgon åker vi till Mont Sainte-Anne fyra dagar. Det är en skidåkningsort strax norr om Quebec City. Skidåkningen är nog fortfarande hyfsad, men det har varit runt 7-8 plusgrader några dagar nu, så snön har smält bort ganska bra här i stan i alla fall. Man börjar längta till våren nu när värmen har visat sig. Rollerblade, uteserveringar, shorts, mmmmmmmmmm.......... Fast, det ska snöa inatt och imorgon. Hej svejs
Våren är på väg till Montreal, det var plus 8 grader idag, och jag och Therese var ute och promenerade. (Ja, ni såg rätt, det är Per som skriver det här!). Hoppas bara inte att våren kommer alltför fort under veckan. Vi vill ju ha bra snö när vi far norrut på Torsdag för fyra dagars minisemester och skidåkning i Mont Saint-Anne. Vi är sex stycken som åker, så det kommer nog bli mycket roligheter. Apropå roligheter, har Therese berättat att Frälsningsarmén ligger runt hörnet från oss? Japp, de har Frälsningsarmén här, bara en liten skillnad, här heter de HÄLSNINGSARMÉN. Hahahahahaha, vi skrattar lika mycket varje gång vi går förbi. Det står nämligen "Armé du Salut" med stora bokstäver, och "salut" betyder ju "hej" på Franska. Vi ser framför oss hur stället är fullt med soldater som står och bockar och säger "Hej" till varandra. Hahahahaha. Det är faktiskt många sådana där lustigheter som man råkar på här borta. Som t.ex. en av de första gångerna vi var i en vanlig matvarubutik. Det finns rätt mycket judar i Montreal, och varje stor livsmedelsaffär har speciella "Kosher" avdelningar. Som ni vet äter ju judar bara mat som behandlats "kosher". Det kan vara kött som är slaktad på ett speciellt sätt, eller annat livsmedel som inte hanterats tillsammans med icke-kosher livsmedel när den förpackats. Lääääääääääskigt tycker Therese, som under den där första matshoppningsturen plötsligt insåg att hon var inne och letade matvaror i avdelningen för judar. Hon blev närapå panikslagen, släppte allt hon hade och rusade iväg mot den "orena" övriga butiken. Therese har idag kommit över chocken, och hon kan faktiskt nuförtiden handla en och annan vara i kosherdisken. Jag är dock lite orolig, för jag har börjat se en antydan till polisonger på henne, och hon envisas med att jämt bära den där nyinköpta svarta runda hatten med brätte... Therese har förresten en mobiltelefon nu. Ni kan därmed ringa och störa henne när som helst nu. Hon fick en Ericsson T28 av mig som present för att hon är så gullig. De har ju en del GSM teckning här i Nordamerika, men det måste vara så kallade "trippelbands telefoner", annars funkar det inte. Hennes nummer är i alla fall +1 514 576 7891.
Hej hej, nu är vi tillbaka från idet. Vi har ju varit ganska osynliga ett tag, men det har haft sina skäl. Skidåkning, festande, lyxmiddagar och andra viktiga åtaganden har stulit vår tid de senaste veckorna (månaderna). Men nu är vi tillbaks och här kommer en lägesrapport. Vi tror att vi har genomlidit den värsta vintern och hoppas på lite varmare väder framöver. Vintrarna här bjuder verkligen på alla sorters väder. Ni har förmodligen sett våra bilder på massiva snöfall som ofta varvas med klarblåa himlar och temperaturer under -20° strecket. För några år sedan drabbades Montreal av ett oväder som de refererar till som "The Big Icestorm". Ihållande regn och blåst och samtidiga minusgrader orsakade metertjocka islager på husväggar, elförsörjningen drabbades av störningar och flera hundra tusen människor i Montreal var utan ström i över en vecka. Faktiskt så bodde hela familjer på Ericsson för att de inte hade ström hemma. Vi drabbades av vår alldeles egna isstorm för några veckor sedan. Det regnade en hel dag samtidigt som det var minus fem grader. Per var på jobbet och när han skulle åka hem fick han först bryta sönder ett centimetertjockt islager på bilen för att över huvudtaget kunna kliva in i bilen. Islagret täckte så gott som hela bilen och det såg faktiskt riktigt roligt ut eftersom isen var helt transparent. Förresten, på tal om Per så hände en sak som jag (Therese) bara måste få skvallra om... För några veckor sedan var vi till skidorten Saint Sauveur för lite eftermiddags-skidåkning. En lugn och fridfull utflykt kan man tänka sig, men somliga i familjen nöjde sig inte med att vara en i mängden utan ville sticka ut lite mer... Det hela begav sig vid påstigningen av tremanna-sittliften. Det var trångt... Tyckte Per i alla fall, som i klassiskt Tjuren Ferdinand-maner inte tittade efter var han satte sig. Sittandes, balanserandes på liftstolens armstöd såg Per hela livet passera i revy och han insåg snabbt att det hela inte skulle gå vägen. Med en rejäl dos dödsförakt kastade Per sig av liften och lämnade oss andra mer välplacerade skidåkare ensamma på vår resa uppför berget. Som ni kan förstå så hade jag vid det här laget väldigt svårt att hålla mig för skratt. MEN som om inte det var nog... Efter att liften stoppats och Per i lugn och ro fick borda liftstolen var nu också han på väg uppför berget. Lite skakis och kanske en smutta generad ville han snabbt kliva av stolen väl på toppen... Så snabbt att han glömde stavarna till och med! Denna gång fick topp-personalen rycka ut och Per fick sina stavar och kunde utan fler incidenter i lugn takt zick-zacka sig nedför berget. Biotarmen har också fått sitt den senaste tiden. Den enda riktigt bra vi har sett är Snatch. Filmen är svår att beskriva handlingen på, men tre ord känns väldigt talande för filmen: diamanter, boxning och zigenare... Vi skulle vilja beskriva filmen som fullkomligt oförutsägbar och mycket bra. Madonnas man Guy Ritchie är regissören. I övrigt har vi sett Hannibal och 3000 miles to Graceland. Båda två är filmer som man gott kan se bara för att ha sett dem, men de bjuder inte på något ytterligare. Fallet Hannibal är det ett typexempel på när man misslyckas med uppföljaren till en bra film. Filmen handlar egentligen inte om någonting, utan man har istället koncentrerat sig på att skapa så många motbjudande scener som möjligt. 3000 miles to Graceland är egentligen en riktigt häftig film, men som tyvärr är alltför dåligt gjord. Kurt Russel och Kevin Costner rånar ett Casino i Las Vegas, förklädda till Elvis Presley-kopior. Mycket pang-pang i modern tappning.
|