September 2001

[ Augusti 27, 2001 ]

Så var vi då ute och lekte Privatdetektiver igår. Jag berättade för Harry om de återkommande p-böter på min stulna bil, och han tog fyr direkt och erbjöd sig att köra oss bort till gatan där böterna utfärdats. Utrustade med endast karta och knytnävar åkte vi så försiktigt genom stan ut mot de Nordöstra delarna av Stor-Montreal. Efter en skräckfärd på bakgården av en mörk förfallen skola, förföljda av en skåpbil (utan tvekan del av ett bakhåll vi lyckades smita undan), kom vi ut på en alldeles för upplyst väg. Febrilt sökte jag i kartan efter mer diskreta tillhåll.
-"Det är Claude-Robillard Arena som lyser så, vi måste härifrån!" utbrister jag med näsan i kartboken. Harry stirrar på mig från förarsätet.
-"Claude-Robillard?" säger han med fasa i rösten. "Är vi så långt bort? För tusan var försiktiga! Vi är i Parti-Quebecois område! Här driver de fransktalande separatisterna runt. Veva upp rutorna och tilltala ingen på Engelska, annars är vi illa ute!"

Den skarpsynta upptäckten av mig och Harry räddade nog våra liv. Det fanns fullt med suspekta människor (de ser ut som alla andra på ytan) som annars kunde blivit våra bödlar. Hopkrupna i bilen styrde vi så in på Rue Legendre. Vägen där min stulna bil vid två tillfällen, den första så tidigt som dagen efter stölden, blivit märkt med en p-bot. Det var ett tillsynes vanligt villaområde, föga kunde man ana att biltjuvar bodde i området. Väl framme vid nr. 1045 vågade vi oss ur bilen. Ingen blå Volvo. Vi lade dock märke till att det var parkeringsförbud varje Onsdag mellan 13.30 och 14.30 för vägröjning. Vid närmare koll av p-böterna visade det sig stämma. De var utfärdade på Onsdagar vid tvåtiden. Detta var platsen! Vi hade löst mysteriet med den stulna bilen! Therese påpekade dock glädjedödande att bilen ju inte återfunnits, och att vi rent tekniskt lyckats följa kartan till en address som stått på ett papper.

Kvinnor! De ska alltid förstöra för oss män när vi har lite roligt.

Var bilen finns, och hur den vid två tillfällen kunde bli bötad på samma address förtäljer inte historien, men vi (Harry och jag i alla fall...) kommer aldrig glömma våra äventyr i "Jakten på den blå Volvon"...

[ Augusti 26, 2001 ]

Hej hej, hemma igen efter en skön lång semester i gamla Svedala. Vi är hemskt ledsna för alla vi inte hann besöka, men hemskt glada för alla vi hann träffa. Det är såååå kul att se er allihopa! Framförallt var det ju kul att få se vårt lilla tillskott till Snabelström-familjen, Elin, en riktig liten sötnos.

Väl hemma har det hänt en del. Jag hann inte berätta innan vi åkte till Sverige, men dagarna innan vi gav oss iväg fick vi ett brev med en påminnelse om en parkeringsbot på Volvon. Dagen EFTER den var stulen! Jag ringde genast polisen och meddelade adressen där förseelsen hade skett, och tänkte att de kanske skulle vara intresserade att kolla in området där det uppenbarligen hade stått en stulen bil parkerad. Kanske skulle det ligga något suspekt garage eller bilverkstad i närheten... Men så värst intresserade var tydligen inte polisen, för när vi kom hem nu hade vi en ny påminnelse om en p-bot, två veckor efter den första! Vi har nu planer på att åka ut och kolla om bilen står där ute, det verkar ju i alla fall så. Vi återkommer i ämnet...

Annars har vi tagit det lugnt i tidsomställningens bakvatten. Idag var vi mest i stan och lunkade runt. Efter att vi varit på ultraljudet förstås. Och sett en liten tjorv spralla omkring och leva om. Vi var också på bio på kvällen. Till ljudet av Apornas planet blev tjorven vild, och både jag och Therese kunde för första gången känna dennes sparkar utanpå magen. Det var läckert!

Filmen var annars inget vidare. Det märktes tydligt att man försökt pressa ihop en lång bok i en tvåtimmars film. Resultatet blev en händelse stressad film där saker och ting hände, inte av en orsak, utan endast för att de SKULLE hända. Det gav ett väldigt oprofessionellt intryck. Inga heller några skådespelarinsatser eller effekter av rang ger filmen endast två Utvandrare av fem möjliga.